Gräns och gryning II   Markku Kulmala
"Skulle det vara nödvändigt  att hitta en mening med livet?"  Hjältarna i Antti Tuuris romaner  är eviga lyckolängtare?
Bästa åhörare, mina damer och herrar Antti Tuuri är en av de mest kända och uppskattade författarna i Finland. Jag skall inte presentera hans hela karriär, eftersom hans produktion är så överflödande och fortfarande fortgår. Den andra orsaken är, att levande författare också är pinsamma objekt, eftersom de – för skojs skull – nästa gång kan skriva på ett helt annat sätt och på så sätt dra skam över sin forskare. Jag skall i stället koncentrera mig på Antti Tuuris mest bekanta verk, dvs. Österbotten-serien, en släktroman i sex delar. Seriens första roman, En dag i Österbotten (på finska Pohjanmaa), har belönats med Nordiska Rådets litteraturpris år 1985. Seriens sista roman, Hem till Österbotten (på finska Lakeuden kutsu), tilldelades Finlands främsta litterära pris Finlandiapriset år 1997. Denna serie uppvisar hur ett skenbart regionalt motiv utvidgar sig till att på ett universellt sätt beskriva människan. Genom släktromanen har Tuuri dessutom fördjupat sig i mannens själsliga landskap. Under de senaste tio åren har Tuuri fortsatt att skriva om det österbottniska livet, bland annat i romanserien Min mammas släkt (på finska Äitini suku). Serien berättar om det religiösa livet i Sverige-Finland på sjuttonhundratalet. Det är en djupgående berättelse om en puritansk österbottnisk sekt, som måste söka sin plats i världen genom att gå i landsflykt. Med denna romanserie förvånade Tuuri både kritikerna och läsarna: för första gången under Tuuris karriär är böckernas berättare en kvinna. Tuuri har också skrivit andra romaner med religiöst motiv, bland annat om glasmästare Wallenberg, som följer sin kallelse ända till döden i Åbo slotts fängelse. Till utvandrarmotivet har Tuuri återkommit i sin senaste roman Taivaanraapijat (på svenska Skyskraparna). Jag skall först visa hur man kan beskriva precis samma landskap på två olika sätt. Exemplet visar det obegränsade och det andakstfulla i den öppna slättmarken. Det första exemplet är ett fragment ur Samuli Paulaharjus produktion. Han var en berömd etnolog, som skildrade bland annat den österbottniska naturen och bondebefolkningen på trettiotalet. Jag har själv försökt att översätta detta gammaldags tungomål från finska till svenska. Så här låter det:   "Med gott mod, ljudlöst och andaktsfullt vandrar det vida landets husbonde på sin vilodag till renen av sitt sädesfält och svedjelandet för att iaktta himmelen och beundra sina händers verk. Ännu stannar vandraren vid sin hemgrind, vänder sig och betraktar tillfreds de vidsträckta blåskimrande åkrarna. Där finns tillräckligt med sädesfält och strandängar, och gudsluften så det inte alls är svårt att andas. Så lyser den vida blå rymden, så böljer sig gräset och godslånet och så doftar klöverblomman, och där växer folkets mat. Slättlandets herre tror på sin jord och litar på Himmelens Herre, som har överlämnat den goda lotten till honom och skall välsigna hans händers verk." Och det här är Antti Tuuris sätt i romanen Hem till Österbotten: "Paavo försökte hitta en lämplig plats att pinka. Han sa att den enda nackdelen med Södra Österbottens slättmarker var att det inte fanns någon skyddad plats där man kunde slå en drill." För några år sedan fanns det i en stor tidskrift en intressant artikel, som baserade sig på en enda fråga, som skolelever ställt. Frågan löd: Vad är mening med livet? Frågan skickades till Finlands klokaste människor. Ni kan föreställa er vilka överlagda och kloka svar som framkom, men det är bara ett enda svar jag ännu kommer ihåg. Den belönade författaren Hannu Salama bekände: "Kära barn, det vet jag inte." Jag tycker det var ett ganska ärligt och klokt svar, som passar alla författare. Varför i världen skulle man skriva tjocka böcker om det var så lätt att säga vad livets mening är?! Antti Tuuri har sagt att författaren "tillsammans med läsaren söker svar på livets stora frågor: vad är världen och vilken är människans ändamål i världen". Österbotten-serien är ett kolossalt försök att genom romankonsten behandla detta eviga och ouppnåeliga motiv. Tuuri har någon gång skrivit, att romanen måste ha fem olika nivåer: första nivån: berättelsen, som leder till andra nivån: mänskliga relationer i berättelsen tredje nivån: skildringen av samhällets interna relationer fjärde nivån: moral eller rättsinnighet i berättelsen femte nivån: den mytiska Fastän " en bra roman" alltid är ett ganska subjektivt begrepp, kan man ändå fråga om Tuuri själv har använt alla de nivåer, som skall "aktivera människokaraktärens alla olika sidor", som han har sagt. I Österbotten-serien är den första nivån en enkel berättelse om Hakalas släkt på 1900-talet. Den andra nivån består av släktens mänskliga relationer, vilka till största delen förtäljs genom inkonsekventa vittnesmål eller andrahandsuppgifter. Den tredje nivån är beskrivningen av samhällets inre relationer. En av seriens strukturella egenskaperna är, att flera väsentliga omständigheter så att säga kommer fram genom framställning eller pratande. Via yttrandet skall man alltså uppfatta en slags skugga till berättelsen; en nivå, som inte är synlig . Det är en ganska typisk berättarstil i Tuuris noveller. På den fjärde nivån bör romanserien framställa individuell och samhällelig moral samt rättvisa. Hakalas släkt, i synnerhet karlar, vill alltid sätta sig på tvären mot hela världen. Deras värld är lika svartvit och moraliserande som gamla svartvita vilda västerfilmer. Starka kvinnor, i synnerhet gamla kvinnor, står för varaktigheten och rationaliteten, som må kallas ”visdomen”. Karlar söker oavbrutet något nytt, och därför testar de rättvisans och hederns gränsar. Deras så kallade "galenskap" är osäkerheten och svagheten inför världens rationalitet. I detta avseende berättar hela serien jämt och ständigt samma saga: karlar ville alltid stanna kvar på sina resor och kvinnorna skulle locka dem att komma tillbaka hem. Uppställningen påminner om Galileis fras, att alla klumpar skall förbli i rörelse om ingen kraft förebygger dem. De fyra första nivåerna är författarens instrument, och först på den femte nivån, den mytiska, kommer försöket att svara på grundfrågan "vad är världen och vilken är människans ändamål i världen"? Tuuri har sagt, att författaren inte kan behärska romanen endast genom tankearbete, utan att den slutgiltiga helheten blir färdig genom känslorna. Den Finlandia-belönade författaren Olli Jalonen har behandlat samma tanke i sin färska doktorsavhandling där han forskat i författarnas skapande verksamhet. Författarna talar om det "hela jaget" som behövs i skrivandet: barndomen, känslorna, sinnena och minnena. "Allt börjar med förfilmen eller idén, som romanen utvidgas omkring. Även om författaren skall försöka känna till var känslor och texter kommer i från, kan han inte förklara dem." Författaren Juha Seppälä har sagt, att man inte kan förklara skrivandet helt. "När man skriver, uppstår kontakten till nånstans där inga ord finns." Forskare Jalonen säger att man inte kan gå in i det associativa eller kreativa skrivandet mekaniskt, utan det är endast delvis medvetet. Det kreativa skrivandet tycks på något sätt vara det stora okända för alla forfattare. Tuuris originella berättarstil har troligen lika stor betydelse som alla nivåerna. Egentligen är berättarstilen den sjätte nivån av en roman. Tuuri har också en mycket riklig novellproduktion, som kännetecknas av precis samma originella berättarstil. Kritikern Pekka Tarkka har lagt märke till ett slags nyckelsats i novellen "Mathias Grünewalds krucifix". En enda sats koncentrerar bra Tuuris berättarstil: "Jag har alltid tyckt, att det inte finns särskilda ord på finska språket utan det är allt bara uttrycket av sinnes stämningen." Professor Juhani Niemi skrev redan år 1983: "Med hela sin produktion har ingenjörsförfattaren Antti Tuuri slitit sönder konstgjorda kulturella hinder. Därför är han inte bara en alternativ författare utan en humanist av gammal modell förklädd till teknokrat." Bland annat författare Hannu Raittila har kallat Tuuris stil ingenjörsprosa: "Texternas laddning uppstår genom spänningen mellan den stora känslan och döljandet av den." Man kan få precis samma intryck av Antti Hyrys böcker och berättarstil. Juhani Niemi har skrivit, att Hyry är en okomplicerad berättare, som "besjälar genom konkretisering". Författare och forskare Markku Envall har åter skrivit, att Tuuri har hittat sin egen berättarstil, som utvecklar traditionen av den poetiska behaviorismen. Kärnan av behaviorismen är jag-berättare, som berättar bara de saker han eller hon kan se och höra. Stilen kan jämföras med Bibelns evangelister, som knappt beskriver exempelvis utseendet av personer. Berättaren skall inte beskriva sina känslor eller romanpersonernas inre liv, utan endast uppteckna händelser och yttre reaktioner. Tuuris berättarkonst har alltid karakteriserats av sambandet mellan olika ting, och inte tingen som sådana. Några läsare har sagt, att hans stil rentav är tråkig, delvis på grund av frånvaron av dialog. Men detta uttrycksätt tvingar att skapa karaktärar och logik, som kopplar delar med varandra. Man kan jämföra detta med människans fysiologi: i människoögat finns en blind punkt, som orsakas av synnerven. Ändå tror man, att man ser helheten, eftersom ens sinne fyller den blinda punkten. Så synfältets helhet är egentligen en mental konstruktion. Österbotten-serien berättar om en släkt i Kauhava socken under hela 1900-talet. I den första romanen En dag i Österbotten har Hakalas släkt på 1960-talet samlat sig för att dela det knappa arvet efter Johannes Hakala, den förre husbonden. Han har rymt hemifrån och emigrerat till Kanada på 1920-talet och nu dött där. Hans hustru, romanens bittra gammelmor, har levt som en änka i nära femtio år. I romanen Vinterkriget är hans son Martti berättare, och i romanen Amerikaresan är berättaren Marttis son Erkki, som också är berättare i den första romanen. Efter dessa böcker utgavs utvandrarromanerna Nya Jerusalem och Jordens vida rymd, som handlar om Johannes utvandrarväg i Kanada. Den sista romanen Hem till Österbotten avslutar berättelsen nästan tjugo år senare. Då har Finland blivit en del av den Europeiska Unionen och livet förändrats på alla sätt.
Österbotten-serie av Antti Tuuri
Berättare	Tid	Roman och utgivningsår
Johannes	1928	Nya Jerusalem	1988
		Jordens vida rymd	1989
Martti	1939	Vinterkriget	1984
Erkki	1978	En dag i Österbotten	1982
	1985	Amerikaresan	1986
	1997	Hem Till Österbotten	1995
Denna tabell visar, att serien inte följer en viss tidsmässig ordning. Berättarna är farfar, far och son, men inte i denna ordning. Den blandade utgivningsordningen är seriens betydande karakteristiska egenskap, eftersom den utformar romanpersonerna på helt originella sätt. På grund av den strukturella egenskapen rekommenderar jag, att läsa serien i utgivningsordning. Till exempel farfar Johannes blir i tre romaner påtalad endast genom hörsägnar, innan han själv kan berätta om sitt liv i romanen Nya Jerusalem. "Seppo sade sig ha funderat på hur vi alla kände gammelfar bara genom folks prat; av oss hade ingen annan än mor någonsin sett honom levande, utom gammelmor förstås, men hon ju i ett sådant tillstånd hon nu var, utan minne." Forskare Olli Jalonen har skrivit att varje roman består av förtätningar, nyckelsatser, som inbegriper hela bokens mening. En av de grundtankarna eller förtätningarna av romanen En dag i Österbotten och hela den senare serien finns på sista sidan i den första boken. "I likrummet låg Veikko avklädd, naken på ett bord av metall, täckt med ett lakan. Jag lyfte lakanet från hans ansikte och såg Veikko. Jag hade aldrig i livet sett honom så fridfull och lugn, utan alltid på väg någonstans, alltid hätsk över någon orättvisa, alltid i färd med att starta något som hans skicklighet inte räckte till för. Av hans uppsyn såg jag att han nu sluppit allt detta." Händelser i En dag i Österbotten kulminerar sig i detta sista möte mellan bröderna Hakala. Veikko Hakala har supit och bråkat hela söndagen, och till sist har han avlidit i finkan till följd av en hjärtattack. Romanens berättare Erkki, Veikkos yngsta bror, skyndar sig till bårhuset för att kolla om det skulle finnas märken av polisens slag på Veikkos kropp. Hänvisningarna till den österbottniska klassikern, Artturi Järviluomas skådespel Österbottningar (på finska Pohjalaisia) är märkbara. Historieforskare Heikki Ylikangas har sagt, att detta verk från år 1914 allra mest har inverkat på det syd-österbottniska folkets syn på sig själv. Det talas om en regionell identitet, som antar formen av olika historier. I sitt skådespel beskrev Järviluoma Syd-Österbottens rastlösa livet på 1800-talet. Skådespelet handlade om relationen mellan den religiösa bondefebolkningen och bråkmakarna, på finska kallades de häjyt, som åkte runt i Österbotten med häst och vagn. Hjälten i berättelsen är en kristen bonde Jussi, som blir beslagen och beskjuten av en brutal länsmann. Erkki Hakala och hans forna folkskollärare påminner om den gamla historien också i romanen: "Länsmannen sade att orsaker nog skulle finnas, om inte skulle man hitta på. Jag sade att hans prat styrkte min uppfattning om tjänstemän och att det väckte min tillit; läraren att man i Kauhava nog blivit van vid att länsmännen, och i alla synnerhet sådana som hade svenskt namn, slog allvarliga bondsöner i onödan och förpassade dem till fängelset, och till Sibirien, det hade man ju sett redan under den fule landsfiskalen Hägglunds tid." På detta sätt kan vi upptäcka ett flerdubbelt spel mellan historien och nutid. Spelet mellan verkligheten och den regionella kulturen har också skapat starka stereotyper. Antti Tuuris hjältar i Österbotten-serien är så beroende av det förflutna, att de egentligen inte kan vara sig själva i nutiden. De har inte hittat sin plats i världen, som inte längre är så enkel eller svartvit som förr i tiden. En typisk hjälte är den eviga lyckosökaren, som inte kan vara nöjd med sin lott. Underströmmen i hans liv är flykt, en oförmåga att förbinda sig med någonting. Han söker utrymme för att bli helt självständig och fri till och med från närhet och kärlek. Som allmänt bevis för detta är bonden Paavo, som beskriver sin hustru på ett inte så vackert och varmt sätt i romanen En dag i Österbotten: "Paavo sade att Laina var vrång i munnen och egentligen en ganska tråkig människa, som redan som ung blivit käringaktig och helt annorlunda än vad Paavo trott om henne då, när han i någon sorts kärleksyra följde henne hem på cykel tiotals kilometer från sommardansbanan på femtiotalet; på några år efter giftermålet hade hon förändrats till en gnällig och sur käring." Kort sagt Tuuris hjälte kan inte upptäcka sin lycka, eftersom han är fången av sin sökande. Kritikern Mikko Järvinen från Satakunnan Kansa har mycket bra beskrivit meningen av Hakalas släktporträtt som Tuuri har skapat. Recensionen publicerades efter utvandrarromanerna, så kritiker har sett alla generationer av Hakalas släkt. "Den österbottniska galenskapen består av pompöst övermod, och i bakgrunden den tragiska levnadskänslan, att allt detta trots mina krafter endast har föga betydelse, ty livet är ett bräckligt och ovisst ting och inte skall förändra sig. […] Men vad säger kort sagt Tuuri i Österbotten-serien om världen förändringar och den österbottniska människan in i händelsernas virvlar? Jag tror det låter så här: Världen skall nog visa också honom vem som bestämmer här." Släkthistorien öppnar sig i romanen En dag i Österbotten, som under en enda dag binder ihop tre generationer och provinsens historia. I romanen Hem till Österbotten avslutas berättelsen då historiens ström sinat. Enligt Tuuri borde alltså den första boken ha innehållit allt de viktiga om Österbottens historia, men ändå börjar berättelsen gå sina egna vägar, eftersom bristfälliga levnadshistorier krävde förklaringar. Jag har formulerat det så, att Tuuris berättelse om Syd-Österbotten rymde från sina pärmar, och därför har ytterligare fem böcker senare sett dagens ljus. Till exempel Vinterkriget: Tuuri har själv sagt, att han skrev denna dokumentära roman för att visa, att krigsveteranen i romanen En dag i Österbotten inte var så komisk, som kritikerna och läsarna hade ansett. Men jag har tolkat, att boken Vinterkriget är motiverad som en del av serien också utan författarens förklaringar. Österbotten-serien är på samma gång traditionell och modern, eftersom den lämnar plats för olika sätt att läsa och undviker för klassificering. Inre strukturer av romanerna och hela serien har dirigerat tolkningarna. På detta sätt är tiden det viktigaste elementet för att skapa strukturer. Den okronologiska tidstrukturen och glesheten efterföljer modernismens ideal. Österbotten-serien både förstärkar och bryter myterna om det österbottniska livet. Det är naturligtvis ett slags paradox. Serien beskriver alltså inte verkligheten i Österbotten. De verkliga människorna, platserna och historiska händelserna är endast en del av den skrivna berättelsen. Blandningen av verklighetsrelationer berättar hur myterna i samhället kan uppstå, hur de kan ändras och bevaras mycket livskraftiga. Österbotten-seriens relation till det österbottniska livet kan alltså tolkas på många olika sätt. Ändå har verklighetsdimensionen behärskat det inhemska mottagandet och delvis också forskningen. Översättningarna och priserna visar dock att Tuuris romaner har nivåer, som kan överskrida språkgränserna. Som släktberättelse ifrågasätter serien traditionen mera än stärker den. Till den finska släktromanen har nämligen alltid hört en framstegsövertygelse och religiös moral, som uttryckt sig som bland annat arbetsnarkomani och undergivenhet. Bröderna Hakala har inte sådana egenskaper. Österbotten-serien berättar om en släkt, som lokaliserar sig själv genom muntliga framställningar. Ni vet alla, att historien alltid är bunden till en bestämd tid. Bakom myterna kan det aldrig bara finnas kollektiv vilja utan också slumpar och egoistiska lösningar. Berättelser om levnadshistorier kan dock innehålla den vilja och avsikt, som är bunden till berättares egen tid. Allt blir beroende av berättares ställning just i det ögonblicket. I sin reseberättelse från Tyskland, Som gäst i Fjärde riket (på finska Neljännen valtakunnan vieraana), har Antti Tuuri skrivit om Goethes viktigaste naturvetenskapliga teori, färgläran. Enligt Tuuri har Goethe ansett att ljuset också har sådana kvalitativa egenskaper, som man inte kan mäta, som man egentligen inte kan se, utan endast uppfatta genom sina ögon. Som boktryckningsingenjör har Antti Tuuri studerat fyrfärgstryckningen, som grundar sig på en allmän färglära. Jag har lagt märke till, att Tuuri genom fyrfärgtryckningens teori kan beskriva sin egen berättarstil. Den viktigaste egenskapen hans stil är inte observationer som sådana, utan relationer mellan observationerna. Hur kan det lästa ordna sig i människans medvetenhet som en berättelse, som innehåller alla nivåerna av människans iaktagelseförmåga. Så här: "Färgtryckningen grundar sig på tre grundfärger, magenta, gult och cyan. Av rasterpunkter, som man har tryckt tillräckligt nära varandra, kan människans öga skapa det hela färgspektrumet. Den enstaka färgen, som ögat kan märka, är beroende av relationen mellan rasterpunktarnas storlek. Man antar att metodens teoretiska grund är färgernas svängning i olika våglängder. Tre grundfärger, magenta, gult och cyan, skall alla filtrera sin egen del av det vita ljuset, som reflekteras till människans ögon från det vita papperet. Eftersom man inte till överkomliga kostnader kan producera tryckfärger så rengjorda, att de från det vita ljuset kunde filtrera precis den önskade delen, använder man i tryckingen därutöver den fjärde färgen, en stödfärg, som är svart." Österbotten-romanen är utan tvivel huvudverket i Antti Tuuris hittillsvarande produktion. Det här är min uppfattning, men författaren kan vara av annan åsikt. Den mytiska femte nivån, frågan om världen och människans avsikten i världen, betonas där koncentrerat. Romanen expanderar som av ett inre tvång till en romanserie, som fortfarande skapar sin egen helhet, Hakalas släktsaga. Händelserna har dominerat läsningen, men det finns en hel del inre egenskaper i serien. Genom sina oskrivna eller diffusa punkter kan sex romaner skapa den helt nya nivån, som jag har nämnt som den sjätte berättelsen i serien. Den är egentligen den mest betydande nivån i romanerna. Den sjätte berättelsen är också den metafysiska nivån, som skall ge skäl till romanen. Den skall hittas av läsaren, som ser – eller med Goethes ord förstår – också karaktärernas stödfärg, som är svart. De aktiva berättelserna är fulla av sprakande färger, men berättelsens grundton skall dock förbli svart, som är en färg av misstro, betryckenheten, skuldkänslor och sorg. Grundtonen skall beskriva den tänkande människans lott i världen, som otvivelaktigt har någon slags ordning, men inte hela tiden vett och mening. Antti Tuuris hjältar är eviga lyckolängtare, som inte ens kan uppfatta sin rastlöshet. "Det värsta, enligt Seppo, var emellertid att han hela tiden visste, när han vaknade på morgonen, hela dagen han arbetade och hela kvällen, var han nu fördrev den, hemma eller på krogen, att det måste ske någon förändring i livet, men vad den skulle bestå av, den förstod han inte, och tänkte på det oavlåtligt: skulle det vara nödvändigt att hitta en mening med livet." Den sjätte berättelsen bli synlig i några kritiska karaktärer: ingenjören Seppo, den gamla läraren, den tåliga länsmannen och i synnerhet Hakalas töntiga gammelmor. Bakom hennes oklara inlägg ljuder bland annat Bibelns vishet. "Mommos löständer var lagda i ett glas vatten och med sin tandlösa mun skrattade hon så åt mig att tändköttet glänste, och berättade att hon begrundat mångahanda saker medan hon legat i lillstugan och följt världens gång; hur det kommer och går människor, även bekanta, för att inte tala om okända, karlarla far till Amerika och dör där i gruvorna och pojkar får man skicka till kriget och de kommer därifrån i likkistor, barn föds och dör och djur föds och de dödas till föda, säden sås och när den är mogen skördas den, så att hela världen till slut är ett enda födande och döende, och om någon började räkna all död och födsel som på en enda dag sker i världen, skulle människans år inte räcka till det; men jorden består, förändras hela tiden, men förblir. Det sade mommo att hon begrundat så pass." Genom kritiska karaktärer uppdagas släktens bräckligaste punkter. De kan ifrågasätta samhällets världsbild, som är bunden av släktens och provinsens ärorika historia. Vilken är släktens plats i den nuvarande världen, som inte är så svartvit och enkel som förr i tiden? Den framliden diktaren Arto Melleri, också född i Österbotten, har beskrivit sin relation till sin födelsebygden på detta sätt (den är min egen övesättning): Rötter, vilka rötter? Mållväxter, sådana är vi, mållväxter på sprickande mark. (på finska): Juuret, mitkä juuret? Saviheinää me olemme, saviheinää halkeilevassa maassa. Bakom Hakala öppnar sig ett mångtydigt sinneslandskap, berättelsernas Österbotten, som är skrivet på ett vardagligt språk. Sinneslandsk kräver fortvarande gärningar. Österbotten-serien är en betydelsefull del av modern finsk skönlitteratur. Den för en fruktbar ironisk dialog mellan nutid och stark tradition. Den behavioristiska framställningen liknar visserligen ytligt idealet av 1950-talets litterära modernism, men framställningen respekterar också de gamla litterära ideal, som har blivit skrivna redan under antiken. Markku Kulmala e-mail: markku.kulmala@ilkka.fi