MEÄNKIELI  - RÄTT och LÄTT

Grammatik i meänkieli

Bästa åhörare, mina damer och herrar

Jag heter Eeva Muli och jag kommer från Iisalmi, östra Finland. Först vill jag tacka för förtroendet att som föredragshållare bli inbjuden till det här evenemanget och före detta,  d v s   i slutet  av  november  förra  året att bli ombedd att skriva en satslära till grammatiken,  språkläran  som  senare  fick  namnet  MEÄNKIELI - RÄTT och LÄTT.

För  dessa  bevis  på   uppmärksamhet  vill  jag  rikta  ett  stort   tack   till   författaren,teologen, språkforskaren, filosofie doktorn Bengt Pohjanen. Allt det här har förstås sin bakgrund. Fast jag är en infödd savolaxare, är mina rötter på mödernet helt tornedalska. Mina morföräldrar kom från de  motsatta  sidorna av Torne älv och här är jag - en ättling till ett tvärgift par i andra led. Det tornedalska är alltså en del av min identitet och det har jag alltid varit stolt över. För två år sedan avlade jag licentiatexamen med svenskpåverkan på meänkielisatser som forskningsobjekt. Rubriken till avhandlingen är Om den svenska syntaxens inflytande i texter skrivna på torneälvdalsmeänkieli. Och nu till grammatiken.

Som vi vet, är grammatik eller språklära en beskrivning  av hur korrekta  ljuddräkter, ordformer,   fraser,   satser  och   meningar   bildas  i   ett    språk.    Den   nya   boken MEÄNKIELI  -  RÄTT  och LÄTT är ett sådant  språkligt alster. Underrubriken till den är Grammatik  i  meänkieli. I detta föredrag redogör jag för innehållet  av  boken som  är den   första  meänkieligrammatik   som   någonsin   skrivits   på   svenska.   Den  är grundläggande till sin karaktär. Läsaren behöver inte fördjupa sig i ett invecklat sakinnehåll eller ovanliga grammatiska benämningar, allt som beskrivs rör sig på var mans nivå.

MEÄNKIELI - RÄTT och LÄTT inleds av Bengt Pohjanens omfattande redogörelse av meänkieli som språk. Efter det kommer själva grammatiken.  Den har tre huvuddelar: bokstäver och ljud, ord som också innehåller avsnitt av temaområden med sina enstaka ord, samt en satslära. Bengt Pohjanen har skrivit de två första delarna och de har sin föregångare, nämligen hans och Matti Kenttäs Meänkielen kramatiikki från år 1996. Skillnaden är att Pohjanens grammatik i MEÄNKIELI - RÄTT och LÄTT är längre och utförligare än den i Meänkielen kramatiikki och att språket, som sagt, är svenska, inte meänkieli.

Den tredje grammatiska delen i MEÄNKIELI - RÄTT och LÄTT  handlar om satser och jag har skrivit den  delen. En satslära i meänkieli har aldrig tidigare existerat på något språk. Språkläran avslutas med litterära texter av Göta Andersson, Bengt Pohjanen, Lina Stoltz, Ingela Henriksson, Kerstin  Johansson och Bengt Kostenius i denna ordning.

Om Meänmaa, meänmaalaiset och meänkieli   

Vad är  Meänmaa  och dess  folk?  Och vad  är meänkieli,  språket  som  talas av folket som bor i  området?   Bengt  Pohjanen behandlar dessa frågor ingående under rubrikerna  Meänmaa – vårt   land   och  dess  folk   meänmaalaiset  samt   Meänkieli – ett viktigt språk.

Meänmaa kallar Pohjanen både  svenska och finska Tornedalen. Ända  till början av 1800-talet var dessa älvdalar i Sverige-Finland, norr om Kalix älv,  ett kulturellt och språkligt  homogent  område. Gränsen som  nästan två hundra år, d v s från år 1809, skilt svenska och finska Tornedalen har traditionellt haft benämningen tsarens streck. Det leder tankarna till kriget mellan Sverige-Finland och Ryssland i början av 1800-talet. Pohjanen skriver: ”Det sägs att tsar Alexander I blev less på förhandlingarna och eftersom han bara kände till två orter i Sverige-Finland, Turku (Åbo)  och Tornio  (Torneå), satte han pennan på Torneå och drog ett rakt streck norrut…” (s. 12.)  Och så snart som freden år 1809 slöts fick Sverige behålla området väster om Torne och Muonio älvar där meänkieli talades. Gränsen, det ovannämnda tsarens streck som drogs,  har alltid ansetts vara världens fredligaste. Pohjanen skriver i sin dikt Väylä oon aina ollu- laulu Meänmaalle (’Älven har alltid funnits’), som i MEÄNKIELI- RÄTT och LÄTT   står på sidan 141, bl a det följande: 

    Väylä oon aina ollu,                           Älven har alltid funnits,

   se yhistää, ei erota                          den förenar, skiljer  ej åt, 

   rajan veti ihmiskäsi,                    gränsen är dragen av människohand,

  tsaarin punanen viiva,                           en kejsares röda streck 

kuninkhaan musta nauha                      och vår konungs svarta band

   Väylä oon aina ollu,                              Älven har alltid funnits,

virta, laulu, matkan vaiva                strömmen, sången, resans mödor

        aika ikunen                                         och en evig tid

  liikkumatta minnekhän                 

(Jag har tagit  Bengt Pohjanens svenskspråkiga vers  till dikten från hans  libretto till  Smugglaroperan, Övertorneå 2005.)  

 Man vet inte med säkerhet hur länge de meänkielitalande, vars antal i  Meänmaa  är 100 000,  har  bott  i området.  Många  teorier  finns  förstås.   ”Enligt  en teori skulle vi ha kommit  till  Finland vid  tiden  före Kristi  födelse”, säger Pohjanen och fortsätter: ”…  andra  teorier visar  att vi  som  finsk-ugriskt  folk  aldrig  har kommit hit utan vi har alltid funnits här.” (s. 12.)   Han presenterar i  form av ett språkträd  hur  meänkieli  hör ihop  med den finsk-ugriska språkfamiljen.  Stamspråket  är  ururaliska   och  det står  förstås högst uppe i språkträdet. Meänkieli, som  år 2000  officiellt  blev ett  minoritetsspråk i  Sverige,  är  nämnt  bland de östersjöfinska språken i detta språkträd.

 Meänkieli är ett mångskiftande och rikt språk. Det har utvecklats som ett eget språk genom många århundraden, ”helt vilt och utan någon språkvård”, såsom  Matti Kenttä från Luleå universitet i början av mina meänkielistudier skrev till mig. Meänkieli ”kommer inte från standardfinskan, som ju skapats först på 1800-talet…Det är vårt språk” (s. 19),  påpekar Bengt Pohjanen. Varje folk har rätt att bestämma vad som är rätt och vad som inte är det.  Det…”är alltid rätt när man talar och pratar, berättar och predikar. Men när man använder sig av skriftspråket meänkieli, måste man kontrollera i grammatik- och ordbok så att det blir rätt…” (s. 20), tillägger Pohjanen. En språknämnd som meänkieli haft flera år fungerar som standardiserare av språket.  Så är bl a substantivet  sölkä (’rygg’) en standardiserad form, medan formen selkä, som också används i området, inte är det. Regler behövs. Pohjanen använder nominalfrasen 

                    hy- ä- lä    he- vo- sel - la

i satsen  Mie  ajan  hyälä  hevosella  (’Jag  kör  med  en  bra  häst’,   s.  20)  som  exempel. Att l  fördubblas  i formen hevosella  baserar  sig  på regeln att  konsonanter  som står mellan  den tredje och fjärde stavelsen  fördubblas.  Formen hy-ä-lä som har bara tre stavelser har inte fördubblingen av l. 

Meänkieli med sitt uraliska ursprung, annorlunda än bl a  engelskan, tyskan, franskan och svenskan, är ett ytterst syntetiskt språk. Där anges ordens  inbördes  förhållande  huvudsakligen  genom  ordböjning – rätt och lätt.  Man limmar ändelser,  säger Bengt Pohjanen. På ledigt meänkieli  heter det: Sole ko liimata. Sålunda uttrycks t ex  svenskans också i ditt  hus (s. 23) i meänkieli med ett enda ord: 

                      talo-ssa-sti-ki   

Det   svenska   prepositionsuttrycket   med   i   som   preposition   motsvaras   av   den meänkieli-inessivformen  talo-ssa.  Där har ändelsen -ssA  fogats till substantivet talo (’hus’). Possessivsuffixet -sti betecknar  ägaren  och  tilläggsändelsen  -ki   detsamma  som svenskans också. 

Bokstäver och ljud 

 Antalet bokstäver är i  meänkieli  litet  mindre  än i svenskan.  Sådana  bokstäver som C, G, Q, X, Z  och  svenskt  Å hör inte till meänkieli och de används endast, när man bl a  skriver  utländska namn  och  vissa  lånord.  Annars är  de vanliga  bokstäverna i bruk. I meänkieli har man alltid strävat efter en uttalsenlig stavning, påpekar Pohjanen. En bokstav motsvarar alltså samma ljud på den fonologiska sidan. I uttalet av närmast svenska egennamn, vars första bokstav är k,  p eller t, får dessa  bokstäver ett h-ljud efter sig. Så är den  fonologiska  formen av den  här typens  ord: Khaarl,   Pheeter och Thiina, men de skrivs alltid utan detta h-ljud.

 Bokstäver fördelas, som i  andra språk,  i två grupper:  vokaler  och konsonanter. Vokalerna i meänkieli kan inte användas hur som helst,  utan med  mycket noggranna  regler. Vi ska ta en  titt på  hur deras användning enligt Pohjanen fungerar:  

                                               U              Y

                                                       I

                                               O              Ö

                                                       E

                                               A              Ä

Med de  bakre vokalerna  u o a  på vänstra spalten  kan  man  bilda  t ex  ordet suola (’salt’) och med de främre vokalerna  y ö ä   på högra   spalten ordet pyörä (’cykel’). Då orden suola  och pyörä böjs,  får man bl a formerna: 

     suolaa (’salt’)           suolassa (’i saltet’)          suolala (’med salt’)

     pyörää (’cykel’)       pyörässä (’i cykeln’)        pyörälä (’med cykel’) 

Vokalerna  u o a  kan  inte  förekomma  i  samma  ord  med vokalerna  y ä ö, och vice versa,  y ö ä  passar  inte  ihop med  u o a.  Regeln  gäller  inte sammansatta ord.  Vokalerna  i  och e,  som i den lodrätta spalten  ovan står i mitten och som   kallas för neutrala vokaler,  kan uppträda med  bokstäverna i båda sidospalterna. Vi får följande former: 

    suolaksi (’till salt’)     suolatuksi (’saltat’)        suolale (’åt saltet’)

     pyöräksi (’till cykel, till en cykel’)                 pyöräle (’åt cykeln’)

Vokalernas samspel  kallas  vokalharmoni   och  den  kännetecknas av östersjöfinska språk. I svenskan låter det bra att säga köra och fyra!

Diftonger i meänkieli används med en hög frekvens. Det kommer också fram i språk med samma ursprung.

Antalet konsonanter är 15. De uttalas ungefär på samma sätt som i svenskan och finskan Det som meänkieli kännetecknas av och som ger de meänkielitalande en riktig vi-känsla är h-metatesen, ett extra h som har en mittposition framför andra konsonanter. 

Det är viktigt att man uttalar orden rätt, säger Bengt Pohjanen. Annars kan det  uppstå situationer där det är svårt att hålla sig för skratt. Det berättas om en präst, en sörlännig, som hade problem med kombinationer av långa och korta konsonanter och vokaler. Han påstod att Pyhä Henki heittää vettä alttarille (’Den helige Ande kastar vatten på altaret’, s. 22). Den rätta uttalsformen skulle förstås ha varit: Pyhä Henki  heitä  vettää alttarille  (’Den helige Ande drar  dem till altaret’). Och Pohjanen säger sig själv ha hört en svenskspråkig präst använda uttalsformen täitä i det följande: Herra siunakhoon täitä! (’Herren välsigne lössen!’ s. 23). Han skulle förstås ha sagt  Herra siunakhoon teitä! (’Herren välsigne er!’)

Ord

 Olika kasusformer kommer i  MEÄNKIELI- RÄTT och LÄTT  upprepade gånger fram i beskrivningen av nomen.  M a o  kan man med hjälp av de angivna exemplen  följa kasusböjningen i  substantiv, adjektiv, pronomen och räkneord.  Antalet kasusformer i meänkieli är 15, medan deras antal  bl a i svenskan är bara 2. Deras stora mängd beror på att meänkieli, som ovan sagt, har en särskilt syntetisk karaktär. En stor del av dess kasusformer förelåg redan i det finsk-ugriska  urspråket, elativen, som är en av de 6 lokalkasus och som betyder en rörelse inifrån, t o m  i det östersjöfinsk-volgaiska urspråket.

 Med utgångspunkt av att meänkieli är ett agglutinerande, hopfästande språk, är det  inte  svårt  att böja de  olika  nomenen i kasus,  säger Bengt  Pohjanen.   Man limmar, fäster ihop ändelser, antingen med grundformen av ordet eller med  ordstammen, som spelar en avgörande roll i kasusböjningen. Det finns vokalstammar och konsonant-stammar. I det förra fallet slutar stammen på en vokal, i det senare på en konsonant. En vokalstam får man genom att ta bort essivändelsen -nA från det ord som ska böjas  och en konsonantstam genom att avskaffa partitivändelsen -tA. Essiv är ett kasus som bl a uttrycker tillstånd, och partitiv som vanligen betecknar det hela varav något är taget.

I huvuddrag skiljer sig  verben i meänkieli  inte  mycket  från verben i svenskan och i flera andra indoeuropeiska språk. Det finns fyra  tidsformer  av verb,  passiva  former  där en okänd  eller obestämd  person gör något,  fyra modusformer, infinitiver och  två participer. 

 Vissa, för meänkieli typiska  egenskaper, kan dock  nämnas.  Exempelvis  räcker ett finit verb med sin personböjning o s v  ensamt  till att bilda  en sats. Bl a  är uttrycken Ymmärän (’Jag förstår’) och Menemä  (’Vi går’) traditionellt  fullkomliga satser, fast de inte har något subjektsord. Detsamma gäller också passivsatser. Några verbformer, som infinitiver och participer, kan böjas i kasus.

 Adverb behövs när man skall  förklara  när, hur, varför, på vad för eller på vilket sätt något händer eller har hänt. Det vanligaste sättet att bilda adverb i meänkieli är att man fogar ändelsen -sti ihop med ett adjektiv. Adverb kan definieras som oböjliga omständighetsord som inte hör till några paradigm. Visserligen finns det adverb som har komparation och som böjs särskilt  i inre och  yttre lokalkasusformer.

Meänkieli är ett postpositionsspåk. Detta innebär att antalet postpositioner är mycket större än mängden av prepositioner. Båda dessa småord kräver genitiv eller partitiv och de betyder inte någonting om de står ensamma. Den låga frekvensen av prepositioner i meänkieli förklaras av den stora mängden av kasusformer som prepositioner ofta ersätts av.

 Som i andra språk, behövs det också i meänkieli konjunktioner  mellan  alla typer  av satsdelar, satser  och meningar. Några av konjunktionerna  har  flera olika funktioner.  En sådan  är  konjunktionen ko (’när’,  ’eftersom’, ’om’), som kan ange tid, orsak och villkor.

Possessivsuffix är en ägarändelse, som i standardfinskan är mycket vanligt, men, med undantag av ändelsen -sti i 2. person,  inte i meänkieli. Ibland förekommer ett possessivsuffix också i  3. person, där ändelsen i fråga är -nsA.  

Satser

I det följande tar jag upp några synpunkter som gäller min andel av skrivningen av MEÄNKIELI - RÄTT och LÄTT, satser: deras funktion, konstruktioner  och analysering. Eftersom satser i meänkieli bildas enligt den finsk-ugriska och östersjöfinska språkliga traditionen, skiljer de sig i många avseenden  från bl a  svenskt språkbruk.  Det kommer fram  i utelämnandet  av det personliga pronomenet i  1. och 2.  person, både i singular och plural, i ordföljden o s v. Å andra sidan har svenskan, i synnerhet under de senaste årtiondena, utövat ett stort inflytande på meänkieli, inte minst på satser. Så har det i några fall varit svårt att veta, vilka de  svenskpåverkade formerna är, som kan godkännas vara grammatiskt rätta, vilka inte. Standardiseringen, hur vardande den i fråga om satser än är, har varit ett viktigt stöd för mig i exemplifieringen av satsernas  grammatik.

Vanliga satser har i MEÄNKIELI- RÄTT och LÄTT strukturellt uppdelats i subjektsdel och predikatsdel. Predikatsdelen är det  som säger någonting nytt om subjektsdelen, satsens tema. Vid sidan av predikatet ingår objektet, predikativet och adverbialet i predikatsdelen, om sådana finns i satsen.

Det finns två typer av subjekt i meänkieli: totalt subjekt och partiellt subjekt. Totalt subjekt som står i nominativ anger helhet: Poika ajo pyörälä krannitalhoon (’Pojken cyklade till granngården’). Partiellt subjekt böjs i partitiv med sina olika ändelser: Poikaa ei näy lähelä (’Pojken syns inte i närheten’).

Meänkieli har inte subjektstvång. I själva verket är den meänkielispråkiga benägen att, med all sannolikhet enligt svenskans mönster, använda ett lämpligt subjektsord på ställen där det traditionellt inte hört hemma. Sä påträffar man, vid sidan av subjektslöshet, användning av det personliga pronomenets 3. person se  (’det’) som formellt subjekt i meänkieli. I satserna  Se mennee hyvin aijaa parkkaria,   se ei ole ko pukata menheen (’Det är bra att åka spark, det är bara att låta den glida’) har man en sådan konstruktion.

Ett annat fall där svenskans subjektsregler kan spåras i meänkieli är konstrueringen av necessiva satser som oftast betyder nödvändighet. Subjektet står i nominativ, inte i genitiv, som det ursprungligen var fallet i meänkieli. Met hääymä pestä sen suuren klasin (’Vi måste tvätta  det stora fönstret’, transparang IV) heter det i det nutida meänkieli,  inte  Meän häätyy pestä o s v. I finskan använder man  konstruktionen: Meidän täytyy pestä suuri ikkuna (’Vi måste tvätta det stora fönstret’). 

Predikatet i meänkieli kännetecknas av sin urgamla personböjning. Närmare bestämt är  det i regel finitverbet som personböjs  i en sats.  Analyserar  man en meänkielisats, är ens första uppgift att spåra satsens predikat som  alltså  kan  upptäckas   med  hjälp av finitverbets personböjning. Undantag utgörs av opersonliga verb. Exempelvis böjs verbet sattaa (’regna’) inte i några personer.

Vad de övriga satsleden objekt, predikativ och adverbial beträffar skiljer de sig inte i någon stor utsträckning från respektive svenska satsled. Visserligen har objekt i likhet med subjekt två typer: totalt objekt och partiellt objekt, vilket inte är fallet i svenskan.

I samband med den allmänna beskrivningen av meänkielisatser har jag tagit fram begreppet satsmotsvarighet, lausheenvastike, som i strandardfinskan enligt den gamla grammatiktraditionen har spelat en viktig roll. Det har räknats med flera typer av satsmotsvarigheter, av vilka temporal-, final- och modalkonstruktioner har att göra med meänkieli. Trots att det nyansrika begreppet satsmotsvarighet i den nyare språkforskningen är problematiskt, anses det som pedagogisk term försvara sin plats. Så sägs det t ex i den stora finska grammatiken Iso suomen kielioppi (utg. av Suomalaisen Kirjallisuuden Seura SKS/Finska Litteratursällskapet FLS, Helsingfors 2004, s. 837). Den har skrivits av A. Hakulinen et alia.

De olika satstyperna i  MEÄNKIELI - RÄTT och LÄTT har jag behandlat i skilda avsnitt. De  kommer upprepningsvis fram i beskrivningen av ordföljden.  

I en huvudsats i meänkieli är ordföljden rak på ett naturligt sätt. Subjektet föregår predikatet. Det gör det oftast också i huvudasatser som inleds av objekt, predikativ, adverbial m fl satsled. T o m  i  direkta frågesatser med ett  pronominellt, adverbiellt e d frågeord som inledare används i meänkieli en rak ordföljd. Detsamma gäller huvudsatser, som står efter en bisats samt anföringssatser.

Ordföljden i en meänkielibisats kännetecknas, i likhet med den i en huvudsats, av frihet. Huvud- och bisatser i meänkieli påminner även strukturellt om  varanda.  Det finns inga sådana adverbial t ex i en bisats som förutsätter fast placering. Trots den tämligen fria ordföljden förefaller det som om ordföljdsmönstren  från svenskan mer och mer tränger in särskilt i bisatsordföljden i meänkieli. 

Om negation har jag skrivit i  MEÄNKIELI- RÄTT och LÄTT att den bland flera andra strukturella särdrag är typisk för meänkieli. Satser inleds av negativa uttryck med en så tät frekvens att man inte kan låta bli att ta fenomenet i  akt.  Har det alltid  varit så, det är frågan. Negation används som ett slags inledare i satser. Har denna språkliga företeelse någonting att göra med egenskaper som de meänkielitalande sägs ha – uppriktigheten, beslutsamheten o s v? Det kan man bara gissa. Meningen i meänkielinegationen tycks ingalunda vara att klandra eller bestrida något, utan snarare mjuka upp, förmildra och ta ställning till vad man tänker ge uttryck för.

Jag har i det föregående i sin korthet förklarat innehållet i  grammatiken, språkläran MEÄNKIELI - RÄTT  och LÄTT. Den grundar sig på en långvarig forskning,  på det begreppskomplex som redan existerar och för närmast exemplens och texternas del på det levande språket i Meänmaa. Att söka efter regler har varit ytterst givande.  Det kommer säkert att pågå på alla håll där man i fortsättningen har att göra med meänkieli och dess utveckling som språk bland andra språk.