FRÅN MOD TILL MOD

 Mod. Modig. Orädd. Vilka tankar och associationer väcker dessa ord hos oss? Tänker vi på en frihetskämpe, en krigshjälte, en politisk eller religiös ledare? Eller tänker vi på den lilla människan, på den som mist sitt barn, eller den som drabbats av en allvarlig sjukdom, eller som kanske förlorat allt, precis allt under de pågående tumulterna världen över, och ändå trots allt fortfarande orkar leva vidare. Orkar föra modet vidare.

 Modet, precis som fegheten och rädslan växer sig starka då de kommer i användning. Vågar en så vågar en annan, vågar många så vågar snart en hel värld. Tiger du så tiger din granne - talar du klarspråk så blir det svårare för honom att tiga. Tänk bara på ett föreningsmöte där någon delikat fråga skall behandlas. Säger ingen något, så slås klubban i rask takt i bordet, men om någon har kurage nog att ta till ordet, så surrar plötsligt luften av en livlig debatt och mycket tyckande och många påståenden. Mod föder mod, både i större och i mindre sammanhang.

Ordet mod får mig att tänka på Nelson Mandela, Mahatma Gandhi, Moder Teresa och deras gelikar. Många författare drivs också av ett okuvligt mod, ett mod som inte ger dem något val. August Strindberg har sagt: viker man så är man ingen författare. Den som inte har mod att beskriva och belysa, den skall  då heller inte skriva. Bengt Pohjanen har inte gett vika. Det är därför vi idag är här. För att fira Modet och de Modiga. 

Med risk för att förlora allt, ja, i värsta fall sitt eget liv, banar modiga män och kvinnor väg för en bättre värld. Men deras mod är sällan uppkommet ur tomma intet. Alla har de troligtvis haft förebilder, allas mod har fötts ur någon annans mod. Kanske vi kan tänka, att det kristna förhållningssättet till medmänsklighet och barmhärtighet har sitt ursprung i Guds, vår Faders mod. Han hade mod att sända sin enfödde son till oss. För att korsfästas och för att begravas, men även för att bana väg för en bättre värld. Det har sagts, att t.ex. vår hälso- och socialvård har sin grund i den kristna tron - tanken är ju, att vi skall ta hand om de sjuka och de fattiga.  Modet går från dig till mig, från de starka till de svaga, men även från de svaga till de starka. 

Våld förknippas ju med styrka, men det finns en ännu större styrka i icke-våldet. Här talar svagheten till starkheten - det finns krafter som kan bryta mönster utan vapen. Om man är modig. Om man har modet att föra modet vidare. Mahatma Gandhi, den stora andliga och politiska ledaren fick sina anhängare att tro på den fredliga vägen, och han lyckades, som vi alla vet, trots att han själv till slut föll offer för en lönnmördares attack. Men hans budskap  lever vidare.

Nelson Mandela har berättat om sitt mod, sitt tankesätt som han anammat av Gandhi. Gandhi levde och arbetade i Syd-Afrika i slutet av adertonhundratalet och i början av nittonhundratalet. Mandela kunde förmedla hopp och tro och mod till sitt folk trots att han satt inspärrad i 27 års tid. Ett gammalt afrikanst talesätt säger: ”Umuntu ngumuntu ngabantu”, eller som Mandela uttrycker det inför världen: ”We are people through other people”. 

Det som är utmärkande för de stora ledarnas mod är deras förmåga att se klarare och djupare. Nelson Mandela ville och vill att människor skall stå förenade oberoende av hudfärg och religiös övertygelse. Man behöver inte vara en ledare som förändrar och förbättrar miljontals människors levnadsvillkor för att vara en stor människa. Mod är mod och förtryck är förtryck vare sig det rör sig om massor eller enskilda personer. En lärare som är modig nog att ta tag i en mobbnings-situation är en hjälte. Hon eller han kan ha räddat ett barns liv, och därigenom även en hel familjs liv. Släktingar, vänner, grannar, skolan - hela kedjan har skonats från lidande då läraren visat styrka och mod. 

Från mod till mod. Verkligen, en endaste stark, orädd människa kan skapa ordning i kaos, fred och frid, nya visioner, nya sätt att tänka. ”Vi smugglare tänker inte längs gränserna, utan över gränserna”, säger Bengt Pohjanen då han beskriver smugglarnas gränsöverskridande verksamhet i Tornedalen. Smugglarna var bärare av kulturarv. Det krävs mod att göra något som varit osynligt synligt. Att förklara och belysa, att lyfta upp det som varit belagt med tystnad och kanske även skam. När tornedalingarna nu via Smugglaroperan har fått ta del av sin egen historia på ett livsbejakande sätt, har många sår läkts och många frågor fått ett svar. Alla som bidragit till operans framgång har varit med om att förmedla mod. Mod att stå för det man är, mod att stå för det man som tornedaling varit. Gränsen har egentligen inte funnits, det som varit ett under århundradens lopp kan inte via konstgjorda gränser förvandlas till två.

Att förändra och bekämpa kräver mod. Att slåss och ta strid för en rättvisare värld. Men konstigt nog så krävs det också mod för att vara en snäll och beskedlig människa i helt vardagliga sammanhang.  En man i en av Bengt Pohjanens böcker erkänner, att han känner sig rörd till tårar då han hör sången ”Där som sädesfälten böjer sig för vinden” - trots att den är så banal och sentimental. Men vi måste även våga vara banala och sentimentala, våga vara vänliga och snälla och omtänksamma i en tid som präglas av cynism och hårdhet. Med risk att bli stämplad som en som lider av Jesus-komplex måste vi våga föra godhetens mod vidare. 

Det är inga fromhetens och godhetens tider vi lever i. Det finns ett mod som går som en löpeld genom världen just nu. Unga självmordsbombare lockas att tro att man är en hjälte av stora mått då man vågar dö och även föra andra med sig i döden för sin saks skull. Det som man inte får, försöker man ta med våld. För att man har en bättre rätt till ett land, ett område, eller till en maktposition i världen. Tänk om vi i stället för att fordra mera skulle kunna lära oss att nöja oss med mindre. Det kräver styrka och mod. Det är inte lätt, inte lätt alls att lämna ifrån sig, att avstå från något som varit och är en kärt. Att säga till sitt barn: ”Flyg nu, dina vingar bär”, är inte den enklaste saken i världen. En far som begravt sin son som inte längre orkade leva, sa en gång: ”Det var inte endast mitt barn som begravdes, utan jag var också tvungen att begrava alla mina drömmar”. Ibland måste vi begrava våra drömmar, även i andra sammanhang. När folk i vår omgivning blir varse att vi går vidare och klarar oss trots att våra drömmar inte förverkligades, föds också här nytt hopp, nytt mod. 

Låt mig avslutningsvis berätta om en episod från mitt eget liv. För en tid sedan höll jag ett litet tack-tal för mina vänner i Oratorie-kören i Kemi. Jag talade om för dem hur mycket deras vänlighet, omtanke och värme betytt för mig efter min mans bortgång för några år sedan. Senare kom en dam från kören fram till mig och tackade mig för att hon via mig fått mod och styrka att ta sig igenom en svår kris. - Eftersom du orkat, så bestämde jag mig för att orka jag  också, sade hon med tårar i ögonen. Jag var rörd och även förvånad. Jag hade nämligen inte haft en aning om att jag fungerat som en rollmodell för mod och framåtanda i utsatta situationer. Mitt mod, det hade jag fått av mina nära och av mina vänner, som hade mod nog att stå vid min sida fastän det var tungt även för dem. Mod hade jag också fått under mitt första möte med Bengt Pohjanen då jag intervjuade honom.  Vi talade om försoning. Om att låta det som hänt i ens liv vara sant. Jag försonades med mitt öde. Ett mod hade fötts, ett mod som snart skulle föda nytt mod.

Från mod till mod, sannerligen. Vi kan alla vara en Bengt Pohjanen, en Nelson Mandela, en Mahatma Gandhi, en moder Teresa i våra egna liv. Vi är alla bärare av gudomliga krafter. Vi alla kan leva tills liljekonvaljerna blommar, som Bengt så vackert beskriver i sin text,

Sång i Moskva

 Någon sjunger i rummet intill:
Lämna mig ni, mina vänner,
Ni som aldrig var mina vänner.
Vem sjunger i natten?
Vem tänder sin lampa i fönstret?
En vodkaturist? En taxichaufför?
Nu har jag tagit mark,
Nu har jag landat på jord,
där man inte skäms för de gråtande många.
Var har de alla varit,
medan vi sovit?

 Solen är borta hela natten,
den har lyst väg för de döda,
den har berett väg för regnet
som piskar stadens fönster med salt ifrån gatan,
där en gammal kvinna omfamnar ett barn:
Kom ihåg oss som mätte mänskan med alltets mått!

 Spring till slutet av gatan,
där finns ett träd, ser du det?
Vem står bakom trädet? Ingen! Bara trädets glömska!
Var inte rädd! Skuggorna vet vem du är.
De vet när sommaren kommer.
Det finns skuggor utan fläckar,
det finns gränder, rena och ljusa.
Där är din lekplats, mitt barn,
du måste leva tills liljekonvaljerna blommar.