|
|
|
|
Runolle
Hilja hiljaa avaan oven,
tiedän, että olet jo sen takana,
tulit runon siltaa pitkin
ja tässä on käteni,
josta lauluni virtaa.
Till dikten
Sakta sakta öppnar jag min dörr.
Jag vet att du stĺr bakom den.
Dikt, du kom över bron av ord,
här är min hand,
ur vilken mina sĺnger strömmar.
(Bengt Pohjanen)
|
|
|
|
Runon
sillat
|
|
Maailmassa
elää hyvin monta yksinäistä ihmistä. Vaikka he tuntevatkin
toisia, tapaavat ja jopa keskustelevatkin päivittäin, he voivat
olla sisäisesti yksinäisiä.
Ihmisten välisten
kuilujen yli voi kuitenkin rakentaa siltoja hyvistä sanoista, sydämen
lämmöstä, välittämisestä. Runo on yksi mahdollisuus löytää
tien kohti toista. Runo, jossa todellinen maailma muuttuu sielun
maiseman |
Enikő
Molnar Bodrogi
|
|
taustaksi.
Runossa kaikki on sallittu, sekin, josta jokapäiväisessä elämässä
ei sovi puhua. Sanojen voima on ihmeellinen: se lohduttaa, silittää,
rohkaista, antaa tulevaisuuden toivoa. Rytmi taas tuudittaa haaveen,
ja haaveessa avautuu uusia ulottuvuuksia sille, joka ei pelkää
irrottautumista todellisuudesta.
Onnellinen se, jonka sanat saavat kaikua toisen sielussa. Onnellinen
se, joka saa itselleen ystävän sanojen sillalta, ystävän, jonka
käteen uskaltaa panna kaikkea, mitä hän on.
Diktens broar
I världen
finns mĺnga ensamma människor. Även om de känner andra, träffar
andra, rent av pratar med andra, kan de i sitt inre vara ensamma.
Mellan klyftor kan man dock med goda, hjärtevarma och omsorgsfulla
ord bygga broar. Dikten är en möjlighet att finna väg till den
andra. Dikten, i vilken den verkliga världen förvandlas till en
bakgrund för själens landskap. I dikten är allt tillĺtet, även
det som man i vardagen inte finner det lämpligt att säga. Ordens
makt är förunderlig: den tröstar, smeker, ger mod och
framtidshopp. Rytmen vaggar visionen och i visionen öppnas nya
dimensioner för den som vĺgar kasta loss frĺn verkligheten.
Lycklig är den, vars ord fĺr eka i den andras själ. Lycklig är
den som fĺr egna vänner pĺ ordens broar, vänner i vilkas hand
man kan lägga allt det man själv är.
Versek hídja
Nagyon sok magányos ember él a világon. Lélekben egyedülvalók,
még akkor is, ha ismernek másokat, és nap mint nap találkoznak,
beszélgetnek egymással.
Az emberek közötti szakadék felé azonban hidat lehet építeni jó
szavakból, a szív melegéből, törődésből. A vers
lehetőség arra, hogy megtaláljuk az utat a másik felé. A
vers, amelyben a való világ a lélek birodalmának hátterévé válik.
A versben minden megengedett, az is, amiről a mindennapi életben
nem illik beszélni. A szavak ereje csodálatos: vigasztal, simogat,
bátorít, erősíti a jövőbe vetett reményt. A ritmus
pedig álmodozásba ringat, amelyben új dimenziók nyílnak meg
azelőtt, aki nem fél elrugaszkodni a valóságtól.
Boldog az, akinek szavai valaki másnak a lelkében visszhangra találnak.
És boldog az, aki barátra lel a szavak hídján, olyan barátra,
akinek kezébe le meri tenni mindenét.
Enikő
Molnar Bodrogi
|
|
|
|
Bengt
Pohjanen:
|
Meänkielen kevä
Oota oota meänkieli,
kohta aamu valkenee,
kohta uusi päivää loistaa,
kirkhaampi ko entinen.
Virtaa virtaa meänkieli,
virtaa meän suanthoin,
laske kosken pauhinhaanki,
kaiju rannan kallihoon.
Lennä lennä meänkieli,
kimaltelee puissaki,
nouse nouse meänkieli,
kukkulalle kirkhautheen.
Loista loista meänkieli,
ole lyhty polulla,
loista kauas koko maahan,
näytä tietä kaikile.
Puhu puhu meänkieli,
muista vanhaat tarinat,
laula laula meänkieli,
muista laulut Meänmaan.
Itke itke meänkieli,
itke vanhaat virret vain,
itkuvirret anna vuotaa,
murheet muuttaa toivoksi.
Elä elä meänkieli,
tule tutuks kaikile,
eläkhöön nyt meänkieli,
aina meän rannoila. |
Nyelvünk tavasza
Várva
várj még, meänkieli,
nemsokára virrad már,
új nap süt le ím az égből
csillogóbb fény tereád.
Nőj-növekedj, meänkieli,
lassú vizek kebelén,
vízesésben dübörögj te,
zengj a sziklák tetején.
Szállva szárnyalj, meänkieli,
lombok között ragyogjál,
ébredj, serkenj, meänkieli,
napfényes bérc taraján.
Csillogj, csillogj, meänkieli,
szűk ösvényen fáklyafény,
egész országnak elég vagy,
sötétségben biztos rév.
Szólva szólalj, meänkieli,
régi mondáink meséld,
zengve zengjél, meänkieli,
honunk verseit regéld.
Fújva fújjad, meänkieli,
régi, keserves dalunk,
gyászénekünk elhalkuljon,
reményt bontson bánatunk.
Élve éledj, meänkieli,
mindnyájunknak öröme,
élj s maradj meg, édes nyelvünk,
partjainkon örökre.
Ford/Övers. M. Bodrogi Enikő |
|
|
Wait,
wait, Meänkieli
Wait, wait Meänkieli
Wait for dawn
A new day is breaking
More enlightening than ever
Flow, flow Meänkieli
Flow as quiet waters
Be a rapid river too
Give echo rocks on river banks
Fly, fly Meänkieli
Sparkle on the trees
Step up Meänkieli
Up to our enlightened hills
Shine, shine Meänkieli
Light up the paths
Light up the whole country
Show the way for all of us
Talk, talk Meänkieli,
Remind the old stories,
Sing, sing Meänkieli
All the songs of Meänmaa
Weep weep Meänkieli
Weeping sing the songs of sorrow
Let the lamentations flow
Change the sorrow to hope
Live, live Meänkieli
Get in touch with everyone
Live, live Meänkieli
For ever live on banks of Meänmaa
Bengt Pohjanen |
|
|
|
Enikő
Molnar Bodrogi:
|
Minun kotimaani
Minun
kotini,
metsien takana
vuorten halaama
on tuntematon monille,
tavallinen toisille,
minulle taas Onnela.
Käteeni mahtuu kaikki sen aarteet:
korkeat vuoret,
lumentuoksuvat kukkulat,
lempeät mäet,
virtavat purot,
hopeiset suvannot –
metsät linnuineen,
niityt kukkineen,
kylät, jossa tervehditään
äitini suloisella
kielellä,
miesten varma kädenpuristus
terveyttä toivoessaan,
lapsuuteni laulujen kaiku
ja sunnuntaisen lihakeiton
maku suussani.
Olenhan maailman rikkain ihminen!
29.4.2009 |
Mitt
hemland
Mitt hemland,
Bortom skogarna,
Omfamnat av berg
Okänt för mĺnga,
För mig Lyckans land.
I min hand ryms alla dess skatter:
De höga bergen,
snödoftande höjder,
Milda backar,
Strömmande bäckar,
De silvriga selen,
skogarna med sina fĺglar,
Ängarna med sina blommor,
Byarna, där man hälsar pĺ mig
pĺ min moders söta mĺl,
männens fasta handslag
när de önskar mig hälsa,
ekot av min barndoms sĺnger
och smaken av söndagens köttsoppa
i min mun.
Visst är jag
världens rikaste människa!
Övers Bengt Pohjanen
1.5.2009
|
|
|
Bengt
Pohjanen:
|
MISSÄ
VÄYLÄ KOHTAA RANNAN
Missä väylä kohtaa rannan
ja vene lähtee liikkeelle
missä airot veteen koskee
sie seisoit sateenkaareessa
Missä puiden latvat sammuu
ja linnut menee levolle
missä airot veestä nostan
sie seisot sateen reunassa.
Niin kuin väylä kohtaa rannan
vene vettä liikuttaa
annat kättä, otat vastaan
ootat kotirannalla
Niin kuin airot virran särkee
sateenkaari vettä juo
kuiskaat nimen, uuden tuoreen,
niin yli reunan sateisen
Nyt kun ranta kohtaa väylän
ja avaa kivet rantojen,
tulet rajan yli vastaan
sateenkaarta juoneena
Nyt kun väylä kohtaa rannan,
pesee kivet rantojen,
polku lähtee virtaa pitkin,
se vie maahan rakkauden |
HOL
ÖSSZEÉR FOLYÓ ÉS PART
Hol összeér
folyó és part,
lágyan hintázik a csónak,
s evezőm a habot szeli,
ott állsz a szivárvány alatt.
Hol az esti lomb sötétlik,
nyugovóra tér a madár,
evezőmet félreteszem,
az eső kapujában állsz.
Mint a folyó s a part együtt,
mint a csónak víz ölén,
kezed nyújtod, kezem várod,
a partunkról intsz felém.
Habot hasít az evező,
szomjazik a szivárvány,
kedvesed nevét suttogod
eső s verőfény határán.
Öleli a víz a partot,
megcsillantja a köveket,
elém jössz a határon át,
szivárványtól részegen.
Összesimul folyó és part,
fény csillan a köveken,
ösvény vezet odáig, hol
virágzik a szerelem.
Ford./övers.
M. Bodrogi Enikő
|
|
|
Bengt
Pohjanen:
|
Till Kaj 8.8.06
Mailmale lähtö
Hyästi väylä, kotiranta,
Vaara, koiju, laulun maa,
Hyästi pilvi, kirkas aamu,
Linnun laulu, kotimaa
Tänne jätän teät kaikki
Yksin menen muualle,
Yksin lähen muuhun maahan
Ashuun täältä kaukana
Kotiranta jääpi tänne,
Virran ääni vaikenee,
Yksin kuljen vierahaana
Maassa muitten arjessa
Olet aina mukanaani
Väylän virta lauluni
Koijun tuoksu, pilvi kirkas
Kannan teitä myötäni
Olet aina syämessä,
Väylä, vaara, hakamaa
Olet myötä matkallaani
Kotiranta rakas maa.
Bengt Pohjanen
Juli
2006 |
Kajnak 2006. 8. 8.
Világgá megyek
Isten
veled, drága partom,
Hegyek, nyírfák, dal hona,
S veled, felhő, tiszta reggel,
Madárdalnak otthona.
Itt hagylak most benneteket,
Utam máshová vezet,
Egyedül indulok útnak,
Messze lakom tőletek.
Itt maradsz hát, kedves partom,
Folyóm hangja elakad,
Idegenül járok immár
Mások földjén önmagam.
Velem maradsz mindörökre,
Folyó sodra, énekem,
Nyírfaillat, fényes felhő,
Most már bennem éljetek.
Bezártalak a szívembe,
Folyóm, hegyem, pázsitom,
Velem lesztek utaimon,
Drága partom, otthonom.
Ford. M. Bodrogi Enikő
Aprilli 2009
|
|
|
Bengt
Pohjanen:
|
Kuolo kurki
Tulitko Iberiasta,
Afriikasta, Sudanista,
Saaban drotninkin maasta,
Etiopiasta,
käyvitkö tansaamaassa Hornborgarjärvelä,
löysitkö ystävän sieltä,
nousit kohti Pohjosen valosia öitä,
lensit osana kauniista V:stä
ko siipesti petti,
en tiä mitä toiset tehit
kua paikkasti otti,
Kurkien lento oon aina eheä,
en tiä mitä syämesti tunsi,
ko suuri meri oli alla,
tahoit voimaa sen verran
ette saavutit rannan,
jalat vielä tansista kuumat. |
Darumadár, halott
Jöttél – Ibériából,
Afrikából, Szudánból,
vagy Sába királynő honából,
Etiópiából?
Hornborgar taván perdültél-e táncra,
s leltél-e ott barátra?
Észak fehér éje serkentett útra,
fenséges ékbe simulva,
s akkor szárnyad lankadni kezdett;
nem tudom, társaid mit szóltak,
ki vette át a helyed?
A darvak vonulása mindig sérthetetlen!
Nem tudom, szíved mit súgott akkor,
alattad a végtelen óceán,
erőt kívántál, nem többet,
hogy a partot elérd,
lábadban még a darutánc tüze ég.
Ford. M. Bodrogi Enikő
|
|
|
Enikő
Molnar Bodrogi:
|
Sanat
pienet
maailman kantavat,
maailman
lempeän,
avaran,
autuaan. |
Orden
de smĺ
bär världen
den milda,
den vida,
den lyckligt saliga.
Övers Bengt Pohjanen
|
|
|
|
Olga
Sedakova:
|
Olga
Sedakova
|
|
ДОЖДЬ
– Дождь идет,
а говорят,
что Бога
нет! –
говорила
старуха из
наших мест,
няня Варя.
Те, кто
говорили,
что Бога
нет,
ставят
теперь
свечи,
заказывают
молебны,
остерегаются
иноверных.
Няня Варя
лежит на
кладбище,
а дождь
идет,
великий,
обильный,
неоглядный,
идет, идет,
ни к кому не
стучится. |
REGN
”Det regnar,
och det sägs att det inte finns nĺgon Gud”,
sade Njanja Varja,
en gumma här hos oss.
De, som sagt att det inte finns nĺgon Gud,
tänder nu ljus,
beställer minnesgudstjänster
och aktar sig för främmande trosbekännare.
Njanja Varja ligger pĺ kyrkogĺrden,
och det regnar,
regnet är stort, rikligt och utan uppehĺll.
Det gĺr och gĺr
utan att knacka pĺ hos nĺgon.
Övers.
Elena Loshakova och Bengt Pohjanen
|
|
|
|